Volontär

Första gången jag fick förmånen att träffa Satang Jabangs rektorer och elevrepresentanter var jag 13 år. De hade fått möjligheten att resa till Sverige på skolutbyte år 2015. Tack vare att min pappa var lärare och jobbade med projektet fick jag delta i många aktiviteter tillsammans med dem. Det är svårt för mig att idag sätta ord på det avtryck som de alla gjorde på mig och på den längtan som väcktes att själv få bli en liten del av det sammanhanget. Fast jag inte var äldre än 13 år insåg jag hur oerhört viktig skolan är för de tjejer som får möjligheten att utbilda sig på Satang Jabang.

Det är en livsavgörande utbildning.

2017 var första gången jag besökte Kafountine men det var inte förrän 2022 som jag äntligen kunde åka till Satang Jabang som volontär. Som volontär på skolan kan man ha olika uppgifter. Min uppgift var först och främst att hjälpa till på Skolans cafe/restaurang ”Le Snack”. Uppgifterna var allt från att göra inköp på den stora lokala marknaden, laga mat över öppen eld, sälja frukost till eleverna på morgonen till att erbjuda lokalbefolkningen och turister mat långt in på natten. Utöver Le Snack var det för  min del många andra skiftande arbetsuppgifter. Jag var t.ex. assisterande lärare och hjälpte även till med försäljning och leverans av juice och bakverk som eleverna på skolan tillverkat. Ingen dag var den andra lik.

Förutom alla upplevelser som volontär på skolan var upplevelsen att få bli en del av familjen

Jobe/ Diatta oslagbar. Från första stund när jag klev över tröskeln till rektor Amys hus blev jag en familjemedlem. Det kändes både stort, omtumlande och kärleksfullt att få uppleva vardagen i Kafountine tillsammans med Amys stora familj. Att få ta del av en helt ny kultur är något av det mest lärorika jag har gjort. Det går inte att jämföras eller ersättas med något annat. Jag vet att jag alltid kommer vara välkommen hem till min Kafountine-familj och en del av mig har aldrig åkt därifrån.

Den som funderar på ett volontäruppdrag på Satang Jabang kommer helt säkert inte ångra sig. Men det finns flera saker man ska tänka på. Tillvaron är totalt annorlunda jämfört med livet i Sverige. Viktigt är att vara  trygg i sig själv och beredd på att möta en vardag som skiljer sig totalt ifrån den man är van vid. Ordet flexibel har fått en ytterligare dimension, det gäller att leva efter talesättet ”Det löser sig”. Från stunden du landar på flygplatsen får du vara beredd på att du kommer uppleva jobbiga stunder, du kommer känna dig ensam och många gånger oförstådd men det kommer inte

vara det du minns. Oavsett alla svåra situationer du hamnar i kommer det i slutändan vara värt det.

Jag åkte till Kafountine med längtan att få bli en liten del av sammanhanget och få bidra. Det jag inte visste när jag åkte var att jag även skulle få ett nytt perspektiv på livet, lära mig så mycket nytt, även om mig själv. Jag kommer för alltid vara tacksam för Satang Jabangs varma välkomnade, rektorerna, lärarna, eleverna och alla mina nyfunna vänner.

Hej du! 

Om du läser det här har du kanske funderingar eller planer på att åka till Kafountine, Senegal … lucky you! Det är en erfarenhet du inte vill missa…..

Jag heter Karin och har genom livet (hunnit leva halva!) yrkesmässigt ägnat mig åt tal-och-språk. Också volontära engagemang av olika slag har sedan länge varit en röd tråd….

…så fick jag i början av det här året möjligheten att kombinera livets olika intressesfärer genom den enorma förmånen att som volontär undervisa i engelska på skolan Satang Jabang i Kafountine.

När man googlar på ”volontär” hittar man mycket text kring allehanda insatser som en volontär gör, och att denna insats görs utan betalning… Detta är förvisso sant, men jag tror att man som volontär ger-mest-och-bäst i den stund då man också inser och förstår allt man får tillbaka i form av lärdom och upplevelse. Jag tror också att de volontära insatser som förändrar-mest-och-gör-individen-bäst är när ett utbyte råder; när man i samband med ett givande ger tydliga signaler om en förväntad motprestation. För, enligt min mening, om man ger med hjärtat, så måste väl ändå det volontära målet vara att nå ett jämlikt ge-och-ta, att bit för bit sudda ut gränsen mellan givare och tagare……

Med detta sagt, skolan Satang Jabang är en plats där man suddar bit för bit… En plats där ett kreativt tänkande råder, där god strävan föreligger, där förändring sker och där insats förvandlas till kunskap .. knowledge is the true power!

Ska du åka som volontär? Ska du åka via utbytesprogram? Vad vill du ge? Vad vill du få?…Vad är etsat i kulturella skillnader?…Vad kan du få? Vad kan du ge? Vad är rikedom? Vilka delar kan vi, och vill vi, utbyta för att ömsesidigt berika våra olika världar? Vad är viktigt för vem?

Är du är redo för Afrika? Hm, om du inte varit där, så hur skulle du kunna vara det?! Dock, om du packar ett öppet sinne och ett vaket öga så kommer det räcka hela vägen.

Sköt om dig!
Allt gott,
Karin

Jag hade länge tänkt på att jag ville volontärarbeta i Afrika. Första gången jag hade besökt Kafountine var 2007, när jag var 9 år gammal. Då var jag där tillsammans med min familj och trots min unga ålder hade jag så otroligt mycket fina minnen därifrån. Efter studenten kändes det helt rätt att åka tillbaka till den lilla by jag en gång besökt för att nu stanna lite längre.

Jag visste inte mycket innan jag åkte men det gjorde egentligen ingenting. Jag blev hämtad på flygplatsen av världens bästa Ousmane Sonko (en av rektorerna på Satang Jabang). Han berättade att jag skulle bo hos honom med hans familj. Jag fick ett sådant fint bemötande och kände direkt att jag skulle trivas. Till en början var jag med och startade upp skolcaféet Le Snack igen. Varje morgon hade vi två eller tre matlagningselever med oss som hjälpte till. Vi sålde frukost till eleverna på skolan på deras första rast. Sedan hade vi öppet för turister och lokalbefolkningen på dagarna. Under Karneval-veckan hade vi öppet sent och det var hur roligt som helst! Så mycket kultur på en och samma plats.

Förutom Le Snack hade jag även engelska med eleverna. Eleverna var inte jätteduktiga och jag hade inte haft franska sedan högstadiet. Någonstans i bakhuvudet fanns det ändå tillräckligt mycket kvar för att kunna kommunicera med eleverna, samtidigt som jag lärde mig Wolof (ett av lokalspråken). Man fick planera allt eftersom, då man behövde ha ett helt annat tänk än vad man har i skolundervisningen i Sverige. Det var lite ansträngande till en början men jag lärde mig otroligt mycket om pedagogik och kommunikation. Dessutom fick jag en fantastisk relation med många av mina elever.

På eftermiddagarna och kvällarna var jag mycket hemma med min familj. Jag blev väldigt nära min familj och skapade verkligen relationer för livet. Det knöts nya band och jag minns att det gjorde ont i mig när jag tänkte på att åka hem. Relationerna där är nog det som har fått störst betydelse för mig. Både till min familj men även eleverna och rektorerna. Det finns inget som kommer kunna ersätta den resan och allt jag lärde mig. Både om nya kulturer, om andra människor men även om mig själv.

2019 åkte Linnea tillbaka till familjen Sonko och stannade en och en halv månad för att ha praktik i Kafountine. Hon träffade sina gamla elever igen och det var ett kärt återseende. Idag har hon nästan daglig kontakt med sin värdfamilj och Linnea har inte besökt Kafountine för sista gången.

Sommaren 2016 fick jag den briljanta, helgalna, underbara idén att åka till en liten kuststad i södra Senegal och vara volontär som engelsklärare på en yrkesskola för unga kvinnor. Jag ignorerade helt de faktumen att jag inte kunde något av de inhemska språken, att jag aldrig någonsin hade rest själv eller ens varit i närheten i Afrika förut. En av mina vänner hade haft flera skolutbyten med Satang Jabang och hon gav mig mejladressen till en av skolans rektorer, Ousmane Sonko. Efter en hel del beslutsångest, digitalt pappersknycklande och omformulerade meningar skickade jag iväg ett mejl med önskan om att få jobba på hans skola. En dag senare fick jag svar:



You are VERY WELCOME to Kafountine and to Satang Diabang School



Ett par månader senare satt jag på ett flyg till Banjuls flygplats, så nervös att jag på allvar trodde jag skulle spy upp mina egna inälvor. Jag hade haft en del mejlkontakt med Ousmane vid det här laget och det jag visste var att han skulle möta mig på flygplatsen, att jag skulle få bo hos en av de andra rektorerna Amy och att jag skulle stanna i tre månader – resten fick jag väl helt enkelt improvisera.

Ousmane mötte mig med en handskriven skylt RONJA MÖLLER, världens största leende och en kram. Mötet var mycket mindre formellt än vad jag hade trott, vi pratade lätt och ledigt om resan och mina förväntningar. Under den två timmar långa bilfärden till Kafountine slogs jag av den vackra naturen och alla spännande lukter och jag pratade med Ousmane om hur gärna jag vill upptäcka allt. Han försäkrade mig om att jag hade gott om tid. 

”You have time to see it all. We have a saying – in Europe they have a watch, in Africa we have time.”

Två timmar senare var vi framme hos Amy där jag skulle bo. Här bodde också Amys familj plus några till. Det tog lång tid innan jag förstod vilka som hörde till familjen, vilka som bara bodde där och vilka som endast jobbade i hushållet. Själv fick jag ett eget stort rum och egen toalett. Det var ett fint hus och ett väldigt fint rum, med undantag från alla myror och musen som jag hade som inneboende var det lika fint som min lägenhet i Sverige. Detta rum är byggt för att människor som vill hjälpa till på skolan ska ha någonstans att bo.

Att bo i en annan familj var något av det svåraste och bästa jag gjort. Amy kan väldigt bra engelska men resten av familjen kunde bara ytterst lite. Den äldsta av Amys döttrar som bodde hemma heter Mariama och under tiden jag var där blev hon min storasyster. Hon visade mig Kafountine, presenterade mig för sina vänner, lärde mig göra Bissapjuice (en röd saft gjord på Hibiskusblomma) och lyssnade till min engelska och svarade så gott hon kunde. Mariamas dotter Fatou blev min lillasyster, den jobbigaste och mest fantastiska lilla unge man kan tänka sig och ihop med sin bror Moulamin och sin kusin Fatou Jojo förgyllde hon mina lediga dagar med en hel del skratt, skrik och spring.

Så småningom kom jag in i rutiner, även om jag med lektioner fyra dagar i veckan också hade en hel del fritid. I början gick det knaggligt med lektionerna, så klart var jag nervös och ovan. Hur lär man ut ett språk när man inte ens kan elevernas eget språk? Men jag kom in i det, som man ju gör. I början fick jag hjälp av Renée, skolans matematiklärare, men snart började jag själv ta tag i saker. Varje vecka bestämde jag några glosor vi skulle jobba med och jag letade upp deras franska översättning som jag sedan skrev ner på tavlan och uttalade så gott jag kunde. Som tur var så fanns de i de flesta klasser någon från Gambia som därmed kunde engelska och kunde hjälpa mig med översättningarna. Vi hittade också på lite övningar kring orden, sjöng sånger och lekte en del lekar. Så småningom började jag trivas med min roll och under min andra skolvecka jobbade vi med ord i klassrummet vilket slutade med att jag gjorde danser för att få eleverna att minnas ord. De fick sjunga ”Point at the fan” och jag pekade på fläkten, sen kunde de byta ut fläkten mot vilket klassrumsord de ville och jag pekade på det med tillhörande headbang och andra rörelse. Detta gav upphov till att eleverna aldrig glömde ordet fan och ständigt bröt ut i sång och dans när de såg mig. 

Musik var något som gick hem bra i de flesta klasser. Vi betade av en hel del klassiker, Head, shoulders, knees and toes och Old MCdonald had a farm var favoriterna.

När tre månader hade gått och det var dags för mig att åka hem anordnades en avskedsceremoni på skolan. Flickorna sjöng Old MCdonald had a farm, flera lärare höll tal, diplom delades ut och jag grät – det kändes som min egen begravning. På tre månader skapar man ändå något slags liv och nu skulle det livet ta slut. Jag skulle inte längre vakna av moskéns böneutrop, äta baguette och dricka te med mjölkpulver till frukost, gå den halvtimmes långa promenaden till skolan, lära ut engelska till världens finaste tjejer eller mötas av Fatou Jojos skrik ”Rhoooooonda!” (hon döpte om mig till det eftersom Ronja var för svårt att uttala) varje dag jag kom hem från skolan. Men det finns kvar, böneutropen väcker sjusovarna klockan 6 varje morgonen, mjölkpulver säljs för 100 CFA på stadens två minimarkets och Kafountines huvudgata kantas av marknadsstånd med säsongens frukter, skrädderier i nästintill absurda antal, hårsalonger där kvinnorna sitter i timmar medan de flätar varandras hår och skolan finns kvar med sin lilla affär, sitt café, det kvava lärarkontoret, klassrummet med fläkten, klassrummet utan fläkten och alla de fantastiska lärarna som dag ut och dag in gör allt för att ge Kafountines unga kvinnor den bästa utbildning de kan få – verktygen för att bygga sig en egen framtid. Och jag ska tillbaka dit igen, så snart jag kan.